Café Kølberts serveringsteater pånyttföddes genom jungfrufödsel 1985, men anorna går naturligvis mycket längre tillbaka. Tillbaka til den tiden då världen inte var ur led och hövlighet var en självklarhet.

I den dystra tid som följde efter avståendet av fruktbar åkerjord och myr ner till Kungsån, visade sig en stjärna på himlen. Herr och Fru Anton Svennevig ärvde det väl renommerade strandhotellet i Esbjerg efter en dödssjuk moster. Det gamla hotellet behövde en kärleksfull, men också fast och nykter hand. Och med Café Kølberts konfirmerade kypare fick hotellet till och med flera. En säregen skara att se, men också vanligt folk, som med flit och kyparsnille fick det gamla strandhotellet att skimra i bränningen. En ny och ärorik tid och julen stod för dörren.

Så kom de fem onda åren. Under Konungens bud och Fru Svennevigs myndiga hand lyckades det ändå för betjäningen att på alla sätt uppföra sig korrekt. Strandhotellet uppnådde samma höga klass som Himmelbergets allsångsträffar och kom att stå som samlingspunkt för alla de som dygdigt tjänade Konung och fosterland. Ja, man förmådde till och med att vända onda tider till goda tider med Anton Svennevigs snille och utmärkta handelstalang. Under denna tid, som ju annars var svår för vårt land, då var strandhotellet fullbokat.

Efter en fabelaktig resning och förnuftigt umgänge med ransoneringsmärken lyckades det efter Det Onda Rikets fall åter att få solen till att lysa över strandhotellet. Men endast en kort stund. Under den årliga storstädningen då alla hörn skulle rensas med bensin och mitt under avhållandet av den årliga balen hos Evelyn Elgaards Balövningsskola och Dansinstitut, härjades hotellet den 19:e maj 1957 av en förfärlig eldsvåda, då östra längan brann ner till grunden. Endast med kyparnas raska insats lyckades det att rädda både barn och bror Arnes Trio just när det spelades "Nu går det lustigt med polka min vän". Mitt i denna olycka var det dubbelt plågsamt att Anton Svennevig drog sitt sista andetag på en pigkammare. Under en själuppoffrande hjältegärning flådde han kläderna av både sig själv och den oskuldsvita flickan och kastade sin korpulenta kropp över den förskräckta tösen. Men ack, det var förgäves, och Anton Svennevig lämnade oss som Gud hade skapat honom.

Utan jordiskt gods drog kyparna med Fru Svennevig - som efter Antons bortgång önskade att tituleras Fröken - iväg för att erövra världen med den pli, som denna skara stod för. I motsats till en befolkning i snabbt förfall var kyparna fortfarande medvetna om deras ansvar. Runt omkring i det danska landet arbetade de ihärdigt och outtröttligt som solida och samvetsfulla kypare för att sprida kännedom om hövligt och korrekt uppförande. Få är de efterkonfirmationer och silverbröllopsmorgnar som inte njutit gott av kyparnas aktningsfulla uppförande och servering.

Moderna tider kan vara rätt onda. Charterturismen samt sextio- och sjuttiotalens förfärliga brott på ordentligt uppförande och hövligt umgänge förde en svår tid med sig för den trogna staben, som dock aldrig förlorade hoppet. De borgerliga dygderna kom åter 1985 och skillnaden mellan ordentligt folk och pöbeln blev tydlig. Gud ske tack och lov fann Fröken Svennevig att det nu var i rättan tid at relancera det hövliga sällskapet. Sedan dess har det inte varit möjligt att genomföra ett ordentligt sällskap utan kyparnas betjäning och Fröken Svennevigs fasta men också korrekta tillrättavisanden. Under mottot: "Tillit är bra, men kontroll är bättre" har fröken Svennevig och hennes kypare satt ett outplånligt spår i dansk historia.